Kyrkogårdarna lyser i höstmörkret av ljus och lyktor på många håll i vårt land. Enligt gammal kristen sedvänja minns man sina bortgånga med ljus och böner och besöker gravgårdarna.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan firas Alla helgons dag första lördagen efter den 30 oktober. Sedan tidig kristendom eftersträvades att alla kristna som dött martyrdöden skulle ihågkommas med egen namnsdag. Men då detta visade sig omöjligt när alla martyrer inte var kända vid namn, fick firandet av Alla helgons dag sin upprinnelse. Under den lutherska Alla helgons dag betonas bandet mellan de levande och döda. Huvudtexten i den lutherska kyrkan är Bergspredikans saligprisningar (Matt. 5:1-12) och beskrivningen av de som vunnit sin tro, stående inför tronen och Lammet iklädda vita kläder (Upp. 7:9-17).
Budskapet på Alla helgons dag kommer även fram genom valet av liturgiska färger. I Finland är den liturgiska färgen röd och i Sverige är den vit. På olika håll i Norden är det sedvänja att dekorera gravarna med blommor och ljus.
Inom finsk folklig tradition och speciellt på landsbygden har Alla helgons dag även bundits vid de rörliga skördefesterna (på finska kekri, kekrijuhlat). Festdagen (Kekripäivä) saknade länge ett fast datum och firades när skördearbetet var avslutat. Under 1800-talet började dagen emellertid placeras på Alla helgons dag, som inom finsk folklig tradition gav upphov till benämningen ”pyhäkekri” (ungefär allhelgonaskördefest).